Efter att snokat runt och läst refererade bloggar känner jag mig ganska matt, har egentligen ingen aning om vad jag ska skriva.

X gör si, X gör så, X har gjort det, det, det, ditten och datten.

Alla ni där ute som läser vill nog att jag ska skriva så det osar svavel, men är det rätt väg att gå?

Jag har i och för sig försökt gå rätt väg hitintills men vart har det lett mig?

Jag har nog stannat vid ett 20tal fyrvägskorsningar och undrat vilken väg jag skall ta, valt och hamnat i en återvändsgränd.

Man snackar om rättigheter, i det här landet har man inga rättigheter som pappa, bara skyldigheter, som t.ex att betala underhåll, men när det gäller att få hjälp från myndigheter att träffa sina barn så vet jag inte vart rättigheterna tog vägen.

Inte för att jag vill påstå att jag har en rättighet till att få träffa mina barn, det har jag inte men därimot så har barnen rätt till båda sina föräldrar, dom har inte valt att ha det så här.

Man ska sopa rent framför egen dörr först sägs det och jag kan väl inte direkt sticka ut hakan och hävda att jag alltid har gjort rätt i denna turbulenta tillvaro jag levt i under det senaste 2 åren.

Men att gång på gång få höra en massa lögner och rent förtal gör att man tappar omdömet i vissa situationer, vilket oavkortat leder till felbedömningar.

Vilka blir då lidande av att man tappar omdömet och fattar fel beslut, jo självklart barnen, alltid i slutändan så är det barnen.

Med facit i hand så skulle man kanske ha aggerat annorlunda i flertalet situationer men det är lätt att vara efterklok.

Frågorna rullar i huvudet innan man skall till att somna som bilderna från en gammal svart/vit film, skulle jag ha gjort så istället osv.

Skulle jag gått på barnkalas istället för att som vilken riktig pappa som helst, ordna ett eget kalas till sina barn? Skulle inte tro det, kalas skall dom få om det nu blir i morgon eller nästa vecka så skall dom få ett riktigt kalas av pappa.

Skulle jag ha låtit bli att kontakta polis och det sociala efter att hört vad barnen sagt? Inte kom det något positivt ur det i alla fall men som orolig förälder så måste man undersöka sådant.

Nu ska jag passa på att ge Er något att fundera på under dagen: Hur kan det komma sig att det påstås att barnen är rädda för mig och över att komma hem när det jag sa till dom var att dom skulle få sova över här en natt? Jag sa aldrig att jag skulle ta dom från sin mamma eller något annat förutom att dom skulle få sova över en natt, vilket båda blev överlyckliga över för den delen. Lägg ihop 1+1 och tala om för mig vad svaret blir.

Skulle jag ha blundat då det prasslades bakom ryggen på mig? Första gången gjorde jag det och jag har blundat för mycket i mina dagar men i det läget var det dags att sätta ner foten. Jag lämnade hemmet, meddelade att jag ville skiljas och där kan vi lämna den historien.

Nu skall jag lägga mig och titta på en svart/vit repris.

Ta hand om er.

Peace out./B.